Tillbaka igen
Mitt förra inlägg blev en aningens mörkt och hopplöst. Ber om ursäkt för alla som oroat sig för mig. Funderade på att ta bort det inlägget dagen efter, men det var ändå så jag kände just då så jag lät det vara kvar. Men sen åkte jag upp till sthlm och träffade familj och vänner och drog jag vidare till Uppsala för lite äventyr med David. Det var precis vad jag behövde. En liten paus för att ladda batterierna. Nu är jag på G igen och sugen på att ta tag i livet. Efter att ha besökt Uppsala så kom jag fram till att det inte skulle vara så pjåkigt att lämna Växjö och flytta lite närmare sthlm. Måste ju inte bo mitt i smeten, men det skulle vara trevligt om det bara var en timme restid för att åka och hälsa på mina nära och kära. Fast först ska man ha jobb så jag ska börja söka mer på andra orter nu.
Samtidigt så har jag fått lite bekräftelse på att jag gjorde rätt när jag inte flyttade upp till Östersund med Aditro. Enligt smålandsposten så har nu det uppdraget som jag jobbade på sagts upp och de som flyttade upp har blivit varslade. Trist för de som flyttade upp, men för mig känns det så skönt. Jag har gått och tvivlat på om det var rätt beslut att inte flytta med. Nu är man äntligen säker på att man gjorde rätt.
Samtidigt så har jag fått lite bekräftelse på att jag gjorde rätt när jag inte flyttade upp till Östersund med Aditro. Enligt smålandsposten så har nu det uppdraget som jag jobbade på sagts upp och de som flyttade upp har blivit varslade. Trist för de som flyttade upp, men för mig känns det så skönt. Jag har gått och tvivlat på om det var rätt beslut att inte flytta med. Nu är man äntligen säker på att man gjorde rätt.
Förväntningar...
Man borde inte blogga med alkohol i blodet, men strunt i det nu. Jag tror jag är på väg in i en tidig 30-årskris. Jag funderar på vad som är meningen med alltihop. De flesta jag känner verkar göra det de vill göra eller utbildar sig för att kunna göra det som de vill göra. Själv har jag ingen aning om vad jag vill göra. Grunnar på vad som är själva poängen. Allt känns så meningslöst.
Att i blindo irra omkring i verkligheten som om man egentligen hörde hemma i en annan dimension. Titta på allt som händer och inte förstå varför och falla ner i djupa tankar på vad man borde göra. För när man inte vet vad man vill så är det ju så mycket lättare att göra det som man tror förväntas av en. Vems förväntningar det är kvittar egentligen. Man behöver inte ens veta själv om det är dina föräldrar, samhället eller någon annans förväntningar. Hela tiden så söker man någon sorts bekräftelse. Något som man kan säga "titta vad jag har gjort nu" om. Jag vill bara se slutet på den tunneln. Läget där man känner att man äntligen är jag klar. Just nu känns det som en omöjlighet. Jag klarar inte de förväntningar som jag känner att jag har på mig.
Länge har jag försökt att ignorera skiten. Bara vara nöjd med det jag har. Mina underbara vänner, flickvän och familj. Ett tag gick det strålande. Sen rubbades alltihop. Tror det var ungefär när jag förlorade jobbet. Inte för att jobbet var det bästa man kunde ha (långt ifrån det bästa...), men för att det blev en sån förändring i vardagen. Tror att det blir för mycket tid över. Tid som man bränner på totalt meningslösa saker som tv-serier och annat bös. Sånt som man inte på något sätt har användning för. Sen kommer förväntningarna in och ger en dåligt samvete för sina handlingar. Jag har inte känt så här på några år nu, men just nu skulle jag bara vilja gå i ide i nått år. Bara lång bekymmersfri sömn. Ingen oro, inga förväntningar. Bara vila. Nå ja. Kan göra det näst bästa i alla fall. Jag går och lägger mig. God natt.
Att i blindo irra omkring i verkligheten som om man egentligen hörde hemma i en annan dimension. Titta på allt som händer och inte förstå varför och falla ner i djupa tankar på vad man borde göra. För när man inte vet vad man vill så är det ju så mycket lättare att göra det som man tror förväntas av en. Vems förväntningar det är kvittar egentligen. Man behöver inte ens veta själv om det är dina föräldrar, samhället eller någon annans förväntningar. Hela tiden så söker man någon sorts bekräftelse. Något som man kan säga "titta vad jag har gjort nu" om. Jag vill bara se slutet på den tunneln. Läget där man känner att man äntligen är jag klar. Just nu känns det som en omöjlighet. Jag klarar inte de förväntningar som jag känner att jag har på mig.
Länge har jag försökt att ignorera skiten. Bara vara nöjd med det jag har. Mina underbara vänner, flickvän och familj. Ett tag gick det strålande. Sen rubbades alltihop. Tror det var ungefär när jag förlorade jobbet. Inte för att jobbet var det bästa man kunde ha (långt ifrån det bästa...), men för att det blev en sån förändring i vardagen. Tror att det blir för mycket tid över. Tid som man bränner på totalt meningslösa saker som tv-serier och annat bös. Sånt som man inte på något sätt har användning för. Sen kommer förväntningarna in och ger en dåligt samvete för sina handlingar. Jag har inte känt så här på några år nu, men just nu skulle jag bara vilja gå i ide i nått år. Bara lång bekymmersfri sömn. Ingen oro, inga förväntningar. Bara vila. Nå ja. Kan göra det näst bästa i alla fall. Jag går och lägger mig. God natt.
Väder och känslor
Det är fantastisk vad vädret påverkar oss! Jag sitter och tänker på gråa rengninga dagar och hur nere och dyster man var då. Så kan man kontra det med en dag som den här. Var just på en promenad med Maria denna soliga dag och man kände hur bara den härliga luften gjorde en glad och beskymmersfri.
Tror jag läste det i någon blogg om att de lyckligaste människorna i världen var de som levde i små bya utan teknologi och nymodigheter. Visst kan det vara så att det morderna samhälle vi lever i innebär stora påfrestningar för oss, men det skulle ändå vara intressant att veta hur mycket soldagar det fanns i de byarna. För det känns som att ljus och värme har större inverkan på oss än vad vi kanske vill tro.
Samma sak som vårkänslorna och förälskelserna som inträffar på våren. Jag tror det har mer att göra med att vi ser mindre bekymmer när det är fint väder och därför kan slappna av mer och bara vara glada. På detta sätt så får man mer tid till att umgås och man blir en trevlig prick. Det är klart att fler förälskelser inträffar under våren!
Tror jag läste det i någon blogg om att de lyckligaste människorna i världen var de som levde i små bya utan teknologi och nymodigheter. Visst kan det vara så att det morderna samhälle vi lever i innebär stora påfrestningar för oss, men det skulle ändå vara intressant att veta hur mycket soldagar det fanns i de byarna. För det känns som att ljus och värme har större inverkan på oss än vad vi kanske vill tro.
Samma sak som vårkänslorna och förälskelserna som inträffar på våren. Jag tror det har mer att göra med att vi ser mindre bekymmer när det är fint väder och därför kan slappna av mer och bara vara glada. På detta sätt så får man mer tid till att umgås och man blir en trevlig prick. Det är klart att fler förälskelser inträffar under våren!
