rikardsverklighet

Hallå alla läsare! Bloggar live från sthlm idag!!!

Nu sitter jag här uppe och väntar på att mina bröder och deras respektive ska komma över på middag. Ska bli härligt att träffa dem igen! I min tid allena så satt jag och funderade på vänskap, dels med mina bröder, men även med Viktor. Vi är ju såna som kan spendera ca 6 månader isär och när vi träffas så tar det ändå bara 5 min innan man är igång och snackar och skämtar som om man aldrig varit ifrån varandra. Jag funderade på varför det är på det sättet. Visst bröder kanske inte räknas så starkt. De får man ju stå ut med vare sig man vill det eller inte, men ändå så finns det personer som man har den kontakten med.

I mina funderingar på detta så kom jag fram till något de har gemensamt. Jag har en strålande kommunikation med dem alla. Jag är inte rädd för att säga exakt vad jag känner till dem och om jag inte riktigt vet vad jag känner så istället för att driva iväg på ett annat samtals ämne så hjälper de mig att reda ut det (i den mån det nu går att reda ut).

När jag kom att tänka på detta så kom jag även fram till att det är nog även det viktigaste när det gäller mina vänner. Alla som jag känner som mina nära vänner är personer som jag har en utmärkt kommunikation med. För mig är det faktiskt det som gör en riktigt bra vän.

Eftersom jag inte kan sluta tänka och analysera så gick jag vidare i mina tankegångar till min teori om att man inte kan vara vän med sitt Ex. Enligt min uppfattning så kan man inte vara vän med sitt Ex så länge hon/han vill ha dig tillbaka eller du vill ha honom/henne tillbaka. Innan så har den teorin gått ut på att det finns en obehaglig spänning med Exet vilket gör att en avslappnad miljö inte blir möjlig. Vad man kan lägga till den teorin nu är att eftersom det finns så många olika samtalsämnen som man inte vill ta i så skapas en dålig konversation som gör det svårt att vara vänner. Om man som jag känner att konversationen är det som gör en vän förståss.

Just nu känns det som förändringens vindar blåser konstant. Många av mina vänner lämnar Växjö för att söka lyckan på annat håll. Jag önskar dem verkligen all lycka på färden. Samtidigt så blir jag lite orolig. När vänner flyttar ifrån mig så finns det vanligtvis två vägar som vänskapen kan ta. Antingen så blir det som med min kompis Viktor att man kanske hörs någon gång varannan månad och mer behövs inte, men när man träffas så är det som om man aldrig varit ifrån varandra. Den andra vägen brukar tyvärr vara att det blir mindre och mindre kontakt och till sist så faller vänskapen i glömska. Samtidigt så tror jag att det beror väldigt mycket på hur bra vänner man är. En av mina vänner ska ut på utlandsstudier ett halvår och kommer sen att flytta till sthlm och med tanke på hur bra vänner vi är så kan ja inte riktigt tro att den vänskapen skulle gå under pga avståndet. Vem vet? Jag kanske drar mig upp till sthlm en dag jag med :)

Samtidigt som jag är lite orolig över vad som kommer hända med vänskapen till dem som flyttar så börjar jag också fundera på vilka kompisar som finns kvar i Växjö som man faktiskt kan umgås med. Finns ju några härliga personer som fortfarande är kvar som jag definitivt kommer att hålla kvar i, men lite fler skadar aldrig. Då är det bra att man har kören. Det är så jäkla fint folk där. Igår så träffade jag en ny vän. Roligt att hitta nya vänner och ta reda på vilka de är och vad de gillar att göra. Nytt folk och nya upplevelser är sånt som gör livet värt att leva!!

Jag gillar nyår. En chans att lägga allt dåligt bakom sig och ta nya tag. Nya möjligheter att förbättra sitt liv och sina möjligheter. Samtidigt så känns det som att någon tryckt på slow-motion-knappen för mitt liv. Ingenting blir gjort. Jag har tänt träna hela veckan, men det blir aldrig av. Vad jag skulle behöva är en fet spark i häcken och orden "Ut och gör något för faaan!!!" skrikna till mig i sann drillsargent-anda. Men det skulle ändå inte funka. Skulle någon göra det skulle jag troligtvis börja motarbeta dem på ett eller annat sätt. Det som istället måste hända är att jag själv säger till mig. Vill göra en förändring så mycket att jag faktiskt gör det.

Jag behöver få tillbaka stabiliteten i mitt liv. Måste köpa en almanacka igen så att jag kan börja planera mitt liv. Det räcker inte att säga att man ska träna imorn för då är det för luddigt. Skriver man däremot upp upp imorn klockan 12:00 ska jag simma så är det svårare att ignorera det.

Varför stör jag mig så mycket på det här då? Jo för jag mår så mycket bättre när jag har saker att göra. Sen måste jag ju söka jobb och det är ju aldrig kul. Känns alltid som att man försöker sälja sig som det bästa som finns till arbetsgivaren och när man tänker på alla andra med bättre utbildning och erfarenhet där ute så känns det så oärligt. Men ordnar jag upp mitt liv så kommer jag iaf ha mer energi till att söka jobb.