rikardsverklighet

Jag var och sjöng med Isterbandet igår. Så jäkla kul att få sjunga lite roliga låtar. Sång har en så positiv inverkan på kroppen. Jag har märkt det efter många år i kören. Vissa kvällar kanske man känner sig lite vissen och funderar på om man verkligen ska gå eller inte. Men när man går därifrån så mår man så mycket bättre!

På sista tiden har det varit lite trögt i kören. De nya körledarna är lite osäkra (med all rätt de är ju trots allt nya på att leda en kör) och då blir kören osäker vilket gör att sången blir lite knagglig. Sen är jag inte överförtjust i det nya låtarna de valt. Lite för klassiskt studentikåst för mig så det har varit lite mindre roligt än vanligt. Jag kommer ju givetvis inte att sluta, men jag kände att jag kanske skulle testa på något nytt.

Så därför testar jag att sjunga för Isterbandet nu. De är universitets studentorkester så där är det mer solosång och mer drag (eftersom de har dansare som föredrar låtar man kan dansa till). Första gången jag gick ditt så kändes det jättenervöst. Jag hade ju inte sett noterna på någon låt så det var ju lite svårt att hänga med. Men till nästa gång så tränade jag lite på låtarna och kände mig mer bekväm med dem. Igår sjöng jag för dem för andra gången. Vilken rush det var. En sån härlig känsla att bara sjunga ut och känna hur sång och instrument går ihop till ett.

Just nu är jag jättesugen på att gå med i IB eftersom det ger mig den rushen jag saknar i kören just nu. Plus att det är lite kul att testa på att sjunga solo lite mer.

Hallå alla läsare! Bloggar live från sthlm idag!!!

Nu sitter jag här uppe och väntar på att mina bröder och deras respektive ska komma över på middag. Ska bli härligt att träffa dem igen! I min tid allena så satt jag och funderade på vänskap, dels med mina bröder, men även med Viktor. Vi är ju såna som kan spendera ca 6 månader isär och när vi träffas så tar det ändå bara 5 min innan man är igång och snackar och skämtar som om man aldrig varit ifrån varandra. Jag funderade på varför det är på det sättet. Visst bröder kanske inte räknas så starkt. De får man ju stå ut med vare sig man vill det eller inte, men ändå så finns det personer som man har den kontakten med.

I mina funderingar på detta så kom jag fram till något de har gemensamt. Jag har en strålande kommunikation med dem alla. Jag är inte rädd för att säga exakt vad jag känner till dem och om jag inte riktigt vet vad jag känner så istället för att driva iväg på ett annat samtals ämne så hjälper de mig att reda ut det (i den mån det nu går att reda ut).

När jag kom att tänka på detta så kom jag även fram till att det är nog även det viktigaste när det gäller mina vänner. Alla som jag känner som mina nära vänner är personer som jag har en utmärkt kommunikation med. För mig är det faktiskt det som gör en riktigt bra vän.

Eftersom jag inte kan sluta tänka och analysera så gick jag vidare i mina tankegångar till min teori om att man inte kan vara vän med sitt Ex. Enligt min uppfattning så kan man inte vara vän med sitt Ex så länge hon/han vill ha dig tillbaka eller du vill ha honom/henne tillbaka. Innan så har den teorin gått ut på att det finns en obehaglig spänning med Exet vilket gör att en avslappnad miljö inte blir möjlig. Vad man kan lägga till den teorin nu är att eftersom det finns så många olika samtalsämnen som man inte vill ta i så skapas en dålig konversation som gör det svårt att vara vänner. Om man som jag känner att konversationen är det som gör en vän förståss.

Just nu känns det som förändringens vindar blåser konstant. Många av mina vänner lämnar Växjö för att söka lyckan på annat håll. Jag önskar dem verkligen all lycka på färden. Samtidigt så blir jag lite orolig. När vänner flyttar ifrån mig så finns det vanligtvis två vägar som vänskapen kan ta. Antingen så blir det som med min kompis Viktor att man kanske hörs någon gång varannan månad och mer behövs inte, men när man träffas så är det som om man aldrig varit ifrån varandra. Den andra vägen brukar tyvärr vara att det blir mindre och mindre kontakt och till sist så faller vänskapen i glömska. Samtidigt så tror jag att det beror väldigt mycket på hur bra vänner man är. En av mina vänner ska ut på utlandsstudier ett halvår och kommer sen att flytta till sthlm och med tanke på hur bra vänner vi är så kan ja inte riktigt tro att den vänskapen skulle gå under pga avståndet. Vem vet? Jag kanske drar mig upp till sthlm en dag jag med :)

Samtidigt som jag är lite orolig över vad som kommer hända med vänskapen till dem som flyttar så börjar jag också fundera på vilka kompisar som finns kvar i Växjö som man faktiskt kan umgås med. Finns ju några härliga personer som fortfarande är kvar som jag definitivt kommer att hålla kvar i, men lite fler skadar aldrig. Då är det bra att man har kören. Det är så jäkla fint folk där. Igår så träffade jag en ny vän. Roligt att hitta nya vänner och ta reda på vilka de är och vad de gillar att göra. Nytt folk och nya upplevelser är sånt som gör livet värt att leva!!

Jag gillar nyår. En chans att lägga allt dåligt bakom sig och ta nya tag. Nya möjligheter att förbättra sitt liv och sina möjligheter. Samtidigt så känns det som att någon tryckt på slow-motion-knappen för mitt liv. Ingenting blir gjort. Jag har tänt träna hela veckan, men det blir aldrig av. Vad jag skulle behöva är en fet spark i häcken och orden "Ut och gör något för faaan!!!" skrikna till mig i sann drillsargent-anda. Men det skulle ändå inte funka. Skulle någon göra det skulle jag troligtvis börja motarbeta dem på ett eller annat sätt. Det som istället måste hända är att jag själv säger till mig. Vill göra en förändring så mycket att jag faktiskt gör det.

Jag behöver få tillbaka stabiliteten i mitt liv. Måste köpa en almanacka igen så att jag kan börja planera mitt liv. Det räcker inte att säga att man ska träna imorn för då är det för luddigt. Skriver man däremot upp upp imorn klockan 12:00 ska jag simma så är det svårare att ignorera det.

Varför stör jag mig så mycket på det här då? Jo för jag mår så mycket bättre när jag har saker att göra. Sen måste jag ju söka jobb och det är ju aldrig kul. Känns alltid som att man försöker sälja sig som det bästa som finns till arbetsgivaren och när man tänker på alla andra med bättre utbildning och erfarenhet där ute så känns det så oärligt. Men ordnar jag upp mitt liv så kommer jag iaf ha mer energi till att söka jobb.

När jag gick lärarprogrammet så skulle vi läsa hållbar utveckling tvärvetenskapligt. Det innebar att vi hade lite nationalekonomi. Det var rätt intressant. Inte så att jag skulle vilja ha mer av den varan, men det visade verkligen på hur allt kan mätas i någon form av värde. Att det mäts i pengar är bara för att vi har bestämt att dessa papperslappar har ett visst värde. Eftersom jag är lite skum och tänker alldeles för mycket så började jag tänka på de värden som finns i mitt privatliv. Olika typer av valuta. Grundvalutan blev på något sätt tid. Jag väljer vad jag vill växla min tid till. Vill jag spendera den på ett jobb för att växla den till ekonomisk valuta? Eller vill jag spendera den med en vän för att växla den till emotionell valuta? Så kom "Rikards växlingsteori" till.

Vad är den bra till då? Jo eftersom man kan mäta det mesta så kan man optimera sitt privatliv. Vad ger dig bäst träning på vilken tid och till vilken ekonomisk kostnad? Vilken vän gör dig gladast att vara med? Eller så kan man göra kombinationer. Ta en promenad med en vän och få både emotionell valuta och hälsovaluta. Många kommer säkert att tycka att det här inlägget är en ganska hård och känslolös syn att så på sitt privatliv. Visst det har ni fullkomligt rätt i. Teorin kom inte ur att tänka på andra människors känslor utan bara att optimera det privatliv man själv har. Ingen behöver använda teorin om de inte vill, men jag tycker att det är ett rätt intressant sätt att tänka på. Sen få folk tycka vad de vill om det.

Jag har en skum förmåga att skifta i humöret helt utan anledning. I vissa hemska tillfällen kan jag vara oerhört lycklig som till exempel efter en tenta som jag nästan var säker på att jag fått underkänt på. På vägen hem så gick jag visslande och nästan skuttande till bussen hem. I andra lägen när jag inte har något som borde göra mig ledsen så kan jag bli så olycklig. Som nu ikväll. Jag har underbara vänner som alltid finns där för en. Bor i en lägenhet som jag tycker är perfekt. Visst jag kommer snart att vara arbetslös, men jag har A-kassa så det är inte heller några större problem. Ändå så har jag en klump i halsen och ögonen är fuktigare än de brukar vara...

Det flesta som känner mig skulle nog beskriva mig som en ganska glad människa. Jag börjar fundera på om sorg är ett grundläggande behov i människan. Att om man inte har anledning att vara ledsen så blir man det ändå eftersom det är en del av balansen i kroppen. Eller så är det bara en tillfällighet...

Julen är en av mina favorithögtider. Släkt och familj samlas och man har det så där mysigt och härligt som det bara är på julen. Det ligger ett rött skimmer över hela lägenheten pga att juldekorationer. Lukten av glögg och andra smaskigheter letar sig fram till näsan och man tar ett djupt andetag och bara njuter av stämningen.

Sen jag växte upp så ändrades julen lite. Den gick ifrån att ha varit om presenter till att vara om kärlek. Inte till gud eller något annat religiöst (min familj är ateister eller i bästa fall skeptiker), utan till varandra. En gång om året träffas man och är med dem som är bland de viktigaste som finns. När vi avskaffade julklapparna så märkte jag att jag njöt av julen mycket mer. Människorna blev viktigare än presenterna.

Efter nått år så fick min bror sitt första barn. Då körde vi så att vi köpte lite presenter till barnen, men skippade till varandra. Fortfarande mysigt och härligt. Det är roligt att få en anledning att gå i leksaksaffärer och titta på presenter. Jag har en barnslig förtjusning i leksaker. Tekniken går framåt och de leksakerna de har nu är så skoj!!

I år har det dock ändats. Nu ska man göra önskelistor till alla. Då tycker jag att julklapparna går över styr. Jag tycker det är roligt att få presenter om det är någon som verkligen tänkt till att just den här presenten skulle passa Rikard!! Att bara köpa något från en lista gör att julen handlar mer om girighet än om kärlek. Det är presenterna i sig som är viktiga. Vem som ger dem eller tanken bakom kvittar.

Det blir ju inflation på julklappar då. Eftersom alla får julklappar så blir det ju inte speciellt att ge bort en. Det blir ju bara en i mängden. Kärleken och tanken bakom förgås bara för att lägga yttligare en present i den stora julklappshögen. Det jag vill säga är väll det att ge mig inga presenter om ni inte verkligen känner att ni vill köpa en present till mig. Först då blir den värdefull eftersom det är en annan person som tänk en kärleksfull tanke om mig.

Jag var på ett CV-seminarie för att lära mig mer om hur man skriver ett CV. Det var lite nya saker man lärde sig, men samtidigt blev jag lite nervös. Föreläsaren pratade även lite om det personliga brevet som man ska skicka, men han kallade det för säljbrev. Det är ju det vi ska göra nu. Sälja oss så att ingen annan låter bättre för jobbet än just jag. På jobbet vill de också att vi ska sälja till kunderna, men efter att ha sett hur mycket strul det blir med bredband och olika beställningar och missförstånd så har jag helt enkelt inte kunna göra det. För min del så måste jag tro på produkten om jag ska kunna sälja den.

Nu är produkten som ska säljas jag. Ett stycke Rikard AB från Nilssonkoncernen. Då är frågan hur mycket jag tror på produkten. Jag har ju inte jättedåligt självförtroende (längre...), men ändå så känns det lite svårt att sälja sig själv. Med tanke på att jag inte riktigt vet vad jag vill jobba med så är det svårt att framställa sig själv som bäst för just det jobben jag söker. Det man ska ta upp är ju bara det positiva, men det känns som att man hela tiden glider tillbaka till ett "men jag har ju inte..." som gör att säljbreven blir så lama. Jag blir för ärlig.

Sen skulle man ju skaffa referenser också. Det är ju lite läskigt. Andra personer som ska prata till ens fördel. Eller åtminstone inte ta upp ens nackdelar. Vem vågar man lita på med ett sånt ansvar? Inte den chef jag har nu iaf. Henne har jag haft i 2 veckor och hon har knappt presenterat sig. Hur mycket vet hon om mig egentligen? Jag har ju iofs en chef som jag hade för ett halvår sen. Han hade jag rätt bra kontakt med. Han blir nog bra.

Jaha då är det bara ut och sälja då. Någon som vill ha lite Rikard AB? Prima arbetare!!!

Många människor ser så negativt på händelser. Om något inträffar så ser de problem istället för möjligheter. Man kan alltid välja vilket sätt man vill se på situationen.

Ett exempel på detta är mitt jobb. Kontoret jag jobbar på ska lägga ner och flyttas till Östersund så snart kommer jag vara arbetslös. De erbjöd oss att flytta upp och jag övervägde det ett tag, men till sist så kom jag fram till att nackdelarna övervägde fördelarna. Så jag blir kvar i Växjö och kommer att bli arbetslös. Jag skulle kunna gräva ner mig i självömkan över att jag inte har något jobb. Bli deppig och bara se en mörk och fattig framtid. Istället så väljer jag att se det här som en möjlighet. Ett tillfälle att ta reda på vad jag egentligen vill göra. Ska jag verkligen vara lärare? Eller finns det något annat i ödets öga för mig? Perfekt tillfälle att ta reda på det.

Ur den synvinkeln så ser jag nästan fram emot arbetslösheten. Tänk vilket äventyr att få en chans att lära sig mer om sig själv. Vilket jobb tycker jag egentligen om? Ett äventyr på okänd mark. Jag har alltid sett jobbet som en bisyssla för att få pengar till det som är intressant i mitt liv. Nu kanske man hittar något där man faktiskt tycker det är kul att gå till jobbet (och inte bara för att man har schyssta arbetskamrater).

Tillbaka till ämnet. Jag tror att om flera försökte se livet från den ljusa sidan så skulle vi må så mycket bättre. Man mår bättre själv och blir gladare. Blir man glad så sprider det sig till ens omgivning och andra blir gladare. Positiv energi som fortsätter att flöda. Allt för att man väljer att se på sin situation ur en bra synvinkel.